onstage
El Querandís show: Tangons egen historia, i ett enda rum
Varför cuadron inte bara dansar — den rör sig genom epoker, och hur var och en faktiskt ser ut.
Kontrollera tillgänglighet ↗Epokerna som cuadron framför
| Era | Years | What it is |
|---|---|---|
| Invandrare och arrabalen | 1880s–1900s | Tango innan den hade en scen — musiken från stadens utkanter |
| Gardel, tangosången | 1917–1935 | Åren fick en röst genom Carlos Gardel |
| Salons and milongas | 1930s–1950s | Guldåldern – tangon flyttar inomhus, in i balsalar och orkestrar |
| Piazzolla and modernism | 1950s–today | Tango tar steget mot konsertscenen |
En show, inte en stil
De flesta tangomiddagsshower i Buenos Aires framför en enda, polerad version av dansen genom hela föreställningen – ett utseende, ett sound, en kostym, upprepad under hela kvällen. El Querandís grepp är annorlunda: man iscensätter tangon som en hundrafemtioårig historia, där ensemblen rör sig genom flera distinkta epoker av musiken snarare än en stil i sjuttiofem minuter i sträck. Det är en mer ambitiös struktur för en middagsshow att försöka sig på, och det förändrar kvällens rytm – föreställningen har en början, en mitt och ett slut på ett sätt som en enstilsshow inte har.
Where it starts
Den första delen tillhör arrabalen – Buenos Aires fattigare utkanter där tangon först dansades, decennier innan den hade en scen, en publik eller den polering den senare fick i stadens salonger. Den är råare och mindre koreograferad med avsikt, närmare en folkdans som söker sin form än ett scenframträdande. Det är också den del av tangons historia som de flesta middagsshower hoppar över helt, eftersom den är mindre omedelbart spektakulär än det som kommer senare – El Querandí inleder ändå med den, i enlighet med tanken att hela bågen innebär att börja vid det faktiska ursprunget.
Gardel's years
Nästa del täcker ungefär 1917 till 1935, då Carlos Gardel gjorde tangon till en sjungen form i lika hög grad som en dansad. Före Gardel var tangon huvudsakligen instrumentell och dansad; hans inspelningar gav den text, en röst och – enligt de flesta bedömare – sin första riktiga publik utanför Argentina. Detta är den era som de flesta icke-argentinska besökare har viss tidigare kännedom om, om än bara genom Gardels namn, och showen behandlar den som den vändpunkt där tangon slutade vara enbart lokal.
The golden age
Från 1930-talet in på 1950-talet flyttade tangon inomhus, in i stadens storslagna salonger och danslokaler, och fick fulla orkestrar – bandoneónsektioner, stråkar, piano – som de flesta nu förknippar med ordet "tangoorkester". Detta är den milongakultur som fortfarande är igenkännbar idag i Buenos Aires faktiska sociala danslokaler, och det är den del av El Querandís show som kommer närmast det de flesta förstagångsbesökare föreställer sig när de tänker på "en tangoshow": par, en orkester, en balsal.
Piazzolla and after
Den avslutande delen är, enligt husets egen beskrivning, uppkallad efter Astor Piazzolla – kompositören och bandoneónspelaren som från 1950-talet och framåt drog tangon bort från danslokalen och mot konsertscenen, och förenade den med jazz och klassisk struktur till det som vanligtvis kallas nuevo tango. Det är den mest modernt klingande och minst strikt dansbara delen av föreställningen, och det är med avsikt den som avslutar showen och för den hundrafemtioåriga bågen fram till något som liknar vår tid.
Sex dansare, en kvartett
Genom hela showen delar dansande par scen med en liten livemusikensemble och sångare, snarare än den större orkester en salong under guldåldern skulle ha använt. Det är en produktion för litet rum med avsikt, anpassad till den intima salen den spelas i snarare än uppskalad för en teater, och samma musiker bär partituret från arrabalens råa början ända fram till Piazzollas mer komplexa arrangemang. Anläggningens egna sidor beskriver ensemblen, och uppsättningen på din kväll kan variera, så se ensemblen som en del av kvällen snarare än ett fast antal personer.