på scen
El Querandís show: Tangons egen historia, i ett enda rum
Varför cuadron inte bara dansar – den rör sig genom epoker, och hur var och en av dem faktiskt ser ut.
Kontrollera tillgänglighet ↗Epokerna som cuadron framför
| Epok | År | Vad det är |
|---|---|---|
| Invandrare och arrabalen | 1880-talet–1900-talet | Tango innan den hade en scen — musiken från stadens utkanter |
| Gardel, tangosången | 1917–1935 | Åren då tangon fann sin röst, genom Carlos Gardel |
| Salonger och milongas | 1930-talet–1950-talet | Den gyllene eran — tangon flyttar inomhus, in i balsalar och orkestrar |
| Piazzolla och modernismen | 1950-talet–idag | Tango vänder sig mot konsertscenen |
En show, inte en stil
De flesta tangomiddagsshower i Buenos Aires framför en enda, polerad version av dansen genom hela sin föreställning — ett utseende, ett sound, en kostym, upprepad under kvällens gång. El Querandís grepp är ett annat: man iscensätter tango som en hundrafemtioårig historia, där ensemblen rör sig genom flera distinkta epoker av musiken snarare än en stil i sjuttiofem minuter i sträck. Det är en mer ambitiös struktur för en middagsshow att försöka sig på, och det förändrar kvällens rytm — föreställningen har en början, en mitt och ett slut på ett sätt som en show i en enda stil inte har.
Var det börjar
Den första delen tillhör arrabal — Buenos Aires fattigare utkanter där tangon först dansades, decennier innan den hade en scen, en publik eller den polering den senare fick i stadens salonger. Den är råare och mindre koreograferad till sin natur, närmare en folkdans som söker sin form än ett scenframträdande. Det är också den del av tangons historia som de flesta middagsshower hoppar över helt, eftersom den är mindre omedelbart spektakulär än det som kommer senare — El Querandí inleder ändå med den, utifrån tanken att hela bågen innebär att börja vid den faktiska början.
Gardels år
Nästa avsnitt täcker ungefär 1917 till 1935, då Carlos Gardel förvandlade tangon till en sjungen form lika mycket som en dansad. Före Gardel var tangon huvudsakligen instrumentell och dansad; hans inspelningar gav den text, en röst och — enligt de flesta — sin första riktiga publik utanför Argentina. Detta är den era som de flesta icke-argentinska besökare har viss tidigare kännedom om, om än bara genom Gardels namn, och showen behandlar den som vändpunkten där tangon slutade vara enbart lokal.
Den gyllene eran
Från 1930-talet in på 1950-talet flyttade tangon inomhus, in i stadens storslagna salonger och danslokaler, och fick fulla orkestrar — bandoneónsektioner, stråkar, piano — som de flesta nu förknippar med ordet "tangoorkester". Detta är den milongakultur som fortfarande är igenkännbar idag i Buenos Aires faktiska sociala danslokaler, och det är den del av El Querandís show som kommer närmast det de flesta förstagångsbesökare föreställer sig när de tänker på "en tangoshow": par, en orkester, en balsal.
Piazzolla och efter
Det avslutande avsnittet är, enligt husets egen utsago, uppkallat efter Astor Piazzolla — kompositören och bandoneónspelaren som från 1950-talet och framåt drog tangon bort från danslokalen och mot konsertscenen, och förenade den med jazz och klassisk struktur till det som vanligtvis kallas nuevo tango. Det är den mest modernt klingande och minst strikt dansbara delen av föreställningen, och det är medvetet den som avslutar showen och för den hundrafemtioåriga bågen fram till något som liknar vår tid.
Sex dansare, en kvartett
Genom alla fyra avsnitten består cuadron av sex dansare – tre par – ackompanjerade av en kvartett med dragspel (ur bandoneónfamiljen), cello, violin och piano, snarare än den större orkester som en salong från guldåldern faktiskt skulle ha använt. Det är en produktion gjord för ett litet rum, anpassad till den cirka 190 sittplatser stora salen den spelas i snarare än uppskalad för en teater – samma fyra musiker bär partituret från arrabalens råa början hela vägen till Piazzollas mer komplexa arrangemang.